Kraniofacial osseointegrering

Projektledare: Professor Gösta Granström

Medarbetare: Anaplastolog Kerstin Bergström, Specialistläkare Måns Eeg-Olofsson, Specialistläkare Lena Folkestad, Anaplastolog Marie Odersjö, Specialistläkare Claudia Priwin, Specialistläkare Joacim Stalfors, Specialistläkare Kaarina Sundelin, Docent, överläkare Anders Tjellström

Metoden att förankra titanimplantat i skelettet - osseointegrering - utvecklades av professor Per-Ingvar Brånemark i Göteborg 1965. Osseointegrering användes ursprungligen till att förse tandlösa patienter med käkbensförankrade tandbroar. Oral osseointegrering har idag spritts till alla delar av världen och är till stor del rutintandvård. Uppskattningsvis har idag mer än 20 milj titanimplantat installerats hos mer än 6 milj patienter av dentala skäl.
Sedan 1977, med start vid Öron-, näs- och halskliniken vid Sahlgrenska sjukhuset, har konceptet också använts utanför munhålan - kraniofacial osseointegrering - för att förse patienter som har ansiktsdefekter p.g.a. missbildningar, efter cancerkirurgi, trauma och brännskador med vävnadsförankrade proteser. Vidare har patienter med hörselnedsättning av ledningsfelstyp försetts med en benförankrad hörapparat kopplad till ett titanimplantat där ljudet fortleds via skallbenet förbi mellanörat till innerörat. Det kraniofaciala konceptet är idag spritt till alla kontinenter i världen och används av uppskattningsvis mer än 20.000 patienter varav drygt 1.200 i Göteborg. Öron-, Näs- och Halskliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset innehar riksspecialitet för att behandla patienter med kraniofacial osseointegrering.
Möjligheten att förse skadade och missbildade människor med fastsittande proteser och hörapparater har avsevärt förbättrat dessa människors livskvalitet. Våra tidigare studier visar att den kirurgiska lyckandefrekvensen är hög och patienternas uppskattning av konceptet mycket stor. Konceptet har under åren utvecklats betydligt och inkluderar nu flera hörapparattyper, en-seans kirurgi, implantation hos barn och strålbehandlade patienter.
Specifika studier: Begränsad tillgång till ben i skelettet kan förhindra osseointegrering. Kirurgiska tekniker utvecklas där kombinationer av benaugmentation, membraner, bioglas och tillväxtfaktorer används. Non-invasiva tekniker för att värdera osseointegrering som Scanora och Accuitomo 3D röntgen och resonansfrekvens mätning studeras. Modifikationer av implantaten testas för att värdera om det är möjligt att påverka integration och benresorption. Självgängande implantat samt ett nyutvecklat implantat värderas kliniskt, röntgenologiskt och med resonansfrekvensanalys. Barn med bilaterala öronmissbildningar kommer att erhålla implantat vid yngre åldrar. Bilaterala benförankrade hörapparater skall utvärderas. Unilaterala öronmissbildningar och unilateral dövhet blir två nya indikationsområden. En delvis implanterbar hörapparat testas kliniskt. Nya tekniker för implantatplacering som använder tredimensionell rekonstruktion med datortomografi och kirurgiska mallar testas. Komprometterad vävnad som hudirritation och strålbehandlad vävnad är det problem som idag står för merparten av implantatförluster. Hudpenetrationen skall studeras i relation till inflammationsgrad, variation i hudtjocklek, farmakologisk och fysikalisk behandling. En multicenterstudie som jämför hyperbar oxygenbehandling med normobar luft i syfte att motverka implantatförluster hos strålbehandlade patienter genomförs.